livet känns så himla svårt att leva, jag har alltid den deppiga känslan i kroppen.
vad jag än gör, vad som än händer.., så tänker jag alltid på dig i slutändan.
jag saknar den du var, inte den du är.., & det gör mig lika besviken varje gång.
varje gång jag träffar dig är du som en främling i mina ögon, finns inga känslor, det finns ingenting.
men varje gång jag tänker på dig, då är det annorlunda.
jag tänker på dig som den personen du var, och de är det som gör att det gör så ont.
det är den smärtan, den ångesten & den saknaden som jag skulle göra precis allting för att få slippa.